Modette

Att byta bana - Från Civilingenjör till Makeupartist
På en bänk på en brygga ut på en frusen liten sjö i Bromma sitter jag den 8 januari 2018 i bäckmörker (trots att klockan är runt fyra på eftermiddagen), iklädd tjock vinterjacka, mössa och vantar. Där och då gör jag ett livsbeslut. Där och då väljer jag att lyssna på mig själv och vad jag vill göra med livet just då. Jag tar upp mobilen och börjar filma mig själv. De orden jag sen yttrar var en lättnad, men även en börda, eftersom jag inte visste hur jag ville uppnå det mål jag precis insett att jag vill nå.

De orden är: "Jag vill bli makeupartist och hårstylist och jag vill jobba med det."

Jag valde att ta steget från en välplanerad och uttänkt framtid som jag i flera år strävat mot och trott att jag vill leva i, helt uttänkt ur egna idéer. Vid den tidpunkten hade jag studerat till civilingenjör inom maskinteknik på Kungliga Tekniska Högskolan i ett och ett halvt år och den senaste höstterminen hade varit allt annat än trivsam och stressfri för mig.
Med tuffare kurser jag inte fann djupt intresse för och tuffa projekt så tvivlade jag mer och mer på vad jag egentligen ville göra i livet och om jag var på rätt plats. Stress, sömnlösa nätter, rubbade rutiner, dålig kost, ja, allt blev snett. I slutet av hösten blev det så mycket att jag brast i gråt i föreläsningssalen precis innan en föreläsning skulle börja. Jag dolde det så gott jag kunde, vilket aldrig går för vänner som sitter bredvid, men jag misstänker att professorn säkert såg och undrade vad den där rödtotten på första rader var så upprörd över. På ett sätt var det formlerna på tavlan, på ett sätt inte.
Det var inte bara den där hösten som la grund för mitt tvivel angående val av utbildning, det hade jag haft större delen av studietiden egentligen, men det satte fart på tankarna.

 
På en skoltoalett i mitten av november 2017. Jag minns att jag gjorde ett försök att ta en selfie för att lyfta upp mig själv på något sätt och tänka på något annat än studierna jag satt och kämpade med just då, men lyckades halvdant. Bilder kan vara så missledande och jag har fått höra hur jag sett så lycklig ut på andra bilder och att ingen kunde gissat att jag mådde dåligt under perioder jag gjort det, men ibland går det inte att hålla garden uppe och för mig så syns det så tydligt i den här bilden.
 

Så när jag satt där på bänken vid sjön så utlöste de där orden om vad jag ville göra i min framtid så mycket trygghet, samtidigt som jag var livrädd. Planering är mitt mellannamn och att gå så drastiskt ifrån livsplaner jag tänkt ut i flera år var stort för mig.
Specifikt att jag ville bli makeupartist och hårstylist fanns konkret i mina tankar i flera veckor, men att ta beslutet var livsomvändande. Min passion för skönhet har alltid funnits där och den kommer alltid att finnas där, men jag trodde inte att det var vad jag ville arbeta med som livsförsörjning.

Just nu så är det vad jag vill.

Mitt intresse för teknik och utbildning har också alltid funnits där. "Kim Possible" och "Hannah Montana" på Disney Channel varvades med "How It's Made" på Discovery Channel som en av mina favoritprogram när jag var liten. Jag skulle gärna vilja hålla fast vid det intresset i framtiden, i vilken form det än blir, men som civilingenjör var bara inte rätt.

Övervägande är reaktionerna jag fått på min livsomvändning positiva och imponerade över att jag vågade ta ett sådant steg. Vänner och familj har verkligen stöttat och jag får ofta höra att detta är något som verkligen passar mig och att folk tror på min förmåga att lyckas.
De kommentarer och reaktioner som varit sämre har jag ändå förståelse för. Det ÄR en stor förändring och jag väljer att gå en väg som inte är lika utspikad och "säker". Däremot följer jag mitt hjärta och visst, det är en tuff bransch, men så länge jag är lycklig och kan leva på ett bra sätt så är det värt det. Om jag vill lyckas och kämpar mot mina mål så är vägen jag går på nu mer säker än den där jag är olycklig, missnöjd och ångerfull över att inte göra vad jag egentligen vill.

Jag är fortfarande livrädd över framtiden, jag är mitt uppe i början av en ny karriär och har ingen aning om vad som väntar, men jag är lyckligare än någonsin när jag tänker på att jag är på god väg att uppfylla mina drömmar där jag kan livnära mig på min passion: skönhet.

Här kommer en klyscha: Följ dina drömmar. Stora som små. Gör det. Du kommer bli förvånad.

Stay Fabulous!

160 år på jorden!


Här har vi dem: 80-årsjubilarerna, min farfar och farmor (eller fåfå och famo som jag säger) som tillsammans har funnits 160 år på denna jord! På bilden ser ni också deras barn, min pappa och min faster, som tillsammans med mamma fixat årets fest hos mamma och pappa för att fira!

Vi har haft öppet hus, med 50 gäster och en riktigt lyckad fest med mat, dryck och mingel.
Två 80-åringar, äldre än de ser ut, som jag vill hylla och uppskatta!
De är världsbäst!

Love your loved ones!

Stay Fabulous!
23 augusti

23 augusti.

Denna dagen har fått en väldigt känslosam innebörd och drar tillbaka mycket minnen varje år den närmar sig och till sist stundar.

Saknad. Frustration. Sorg. Kärlek. Förtvivlan. Tomhet.

Söndagen 23 augusti 2015 tog min mormor sitt sista tunga andetag efter en tids tuff kamp mot lungcancer. Hon tog sitt sista tunga andetag efter många år med lungsjukdomen KOL, som konsekvens av ännu fler år av rökning. Hon tog sitt sista tunga andetag efter att hon gjort sitt permanenta avtryck i de hjärtan hos oss som befunnit oss i hennes liv.

Marianne Frykman, min mormor, min väninna, min själsfrände, min andra halva, var en människa jag stod ofantligt nära. Vår relation var unik, annorlunda, och inte bara en relation mellan mormor och barnbarn. Hon fanns där som stöttning när livet var tufft, orättvist och svårt. Vi kunde sitta tysta i timmar och njuta av att ha varandra nära eller prata i evigheter utan att knappt låta den andra få en syl i vädret.

Min morfar gick bort i lungcancer -97, när jag var 1.5 år, så det var bara vi två när jag var hos henne. Vårt band blev starkare och starkare för varje år och speciellt när hon flyttade till tvärs över gatan när jag var runt 10 år. Sen sprang jag hem till henne med jämna mellanrum.

Det sista året i livet stred hon kampen mot cancern, behandlingar och allt, och då var jag där nästan varje dag, tog vara på tiden, men även ansvarade för doseringen av hennes medicin i tablettdosetter. Vi byggde upp en stark tillit till varandra och sjukdomstiden var tuff. Den gick upp och ned. Tidsramen var så oviss och varje tillfälle av välmående eller betydelsefulla stunder togs till vara på. En utflykt utanför lägenheten var en milstolpe varje gång, men de blev såklart färre, tills den där dagen då hon sa ”jag tror inte jag klarar natten själv”. Ambulans tillkallades, mormor färdades i patientutrymmet och jag satt tyst i framsätet med föraren. Den resan var surrealistisk, lång fast den var kort och ångestfylld. Då var allt så väldigt på riktigt, men ändå inte.

Vår lilla familj spenderade den sommaren som besökare på sjukhus och korttidsboende. För mig är mycket av den tiden ett suddigt moln, med undantag för de stunder och händelser som smärtade så starkt att de inte går att glömma eller betydde så mycket att jag inte vill glömma.

När mormor somnade in hade jag ro i att jag hade haft möjlighet att säga allt jag ville att hon skulle veta, flera gånger om. Inte alla får den möjligheten.

23 augusti 2018. Tre år efter att mormor tog sitt sista tunga andetag. Tiden tickar vidare, även om man inte själv är redo för den att göra det. Sorgen drog med mig på en känsloresa som jag inte kunde föreställa mig och som fortsätter visa sina destinationer. Tiden läker inte alla sår, den kräver bara att man ska lära sig plåstra om dem.

Det finns dagar då jag bara vill springa över till mormor och lätta på hjärtat, men jag vet att hennes närvaro sträcker sig livet ut för mig, både i hjärtat och symboliskt på min kropp i form av min tatuering. (Se mitt blogginlägg om den här)

Det är okej att må dåligt. Det viktiga är vad man gör för att må bättre.

Så, idag är en dag som är tuff. Det får den vara, men jag lever med vackra minnen av mormor och omringas av kärlek och stöttning hos min familj. Det är jag tacksam för idag och det får mig att må bättre.

Mormor, jag älskar dig. Jag saknar dig. Jag är för alltid ditt lilla hjärta.