Modette

Tatueringen
 
 
Av någon anledning så blir folk väldigt förvånade när jag berättar att jag har en tatuering. Även personer jag känt ett tag och som sedan får vetskap om det verkar bli förvånade. Jag tror att det grundar sig i stereotyper och att jag tydligen inte klassas in i det facket, men sanningen är ju den att alla kan vara tatuerade och de som är tatuerade är det av olika anledningar.
 
I mitt fall har min tatuering en väldigt djup mening som sedan den permanent ingraverades på min kropp har kommit att betyda ännu mer. I snart 5 år har den suttit där på vänstra sidan av min bröstkorg och för att direkt svara på frågan som alltid återkommer:
Gjorde det ont? Ja. Det gjorde ont.
Men hade jag gjort det igen? Ja.
 
Meningen med min tatuering är så djup för mig att smärtan inte spelade någon roll och smärtan var ju bara temporär. Min tatuering har jag med mig livet ut.
Så vilken mening har min tatuering och vad är bakgrunden? Well, glad you asked!
 
Symbolen av två hjärtan står för min mormor och jag. Hon kallade mig för sitt 'lilla hjärta' och det blev ett smeknamn som fastnade ju äldre jag blev och ju starkare vår relation blev. Hon symboliserar det stora hjärtat och de båda hjärtanen är sammmanlänkade som i en kedja.
Jag tatuerades i oktober 2013 och i oktober 2014 fick mormor beskedet att hon hade lungcancer. Hon hade i många år levt med lungsjukdomen KOL, som konsekvens av många års rökning och KOL kan kortfattat beskrivas som att man alltid andas genom ett smalt sugrör. (Gör gärna egen research för att lära dig mer om KOL)
KOLen gjorde mormor svag, gav stark hosta och gjorde henne andfådd av rörelser som inte ens skulle ge en frisk person höjd puls.
Men det var mormor för mig.
 
Beskedet av lungcancer dock, det var något annat. KOLen hade hon levt med så länge, den var en del av henne, men cancern satte helt plötsligt en tidsbegränsning på vår tid tillsammans.
Jul, födelsedagar, påsk, bal, student. Ovissheten om hur lång tid vi hade ihop med mormor var tuff. Sommaren 2015 blev mormor drastiskt sämre och 23 augusti 2015 somnade hon in, nästan två år efter att jag skaffat min tatuering. Under dessa två åren fick min tatuering större och större innebörd.
 
När jag först skaffade tatueringen var det en kärleksförklaring till min mormor. Hon hade aldrig gillat tatueringar och visste inte riktigt vad hon skulle tycka om att jag ville tatuera mig som en kärleksförklaring till henne, men när jag gick hem till henne och visade resultatet sa hon: 'Jag älskar den' och hennes syn på tatueringar hade skiftats. Något jag än idag knappt kan förstå är att hon en dag inte långt innan hon blev väldigt sjuk berättade att hon ville göra en liten version av samma tatuering på sidan av sin bröstkorg, men detta var såklart inte möjligt pga hennes sköra hud och höga risk för infektion. Bara hennes tanke var en sådan chock och jag kände en sådan värme av kärlek.
 
Vi var bästa vänner, mormor och jag. Vi hade en unik relation som sträckte sig längre än bara 'mormor och barnbarn'. Jag var hennes enda barnbarn och ju äldre jag blev, desto starkare blev bandet mellan oss.
I snart 3 år har hon inte funnits med oss fysiskt, men jag bär med henne på min kropp varje dag, livet ut, och hon är permanent i en plats i mitt hjärta. Känner du mig bra, så känner du en del av mormor, för hon är en så stor del av den jag är idag.
 
 
 
 
Min tatuering har en djup mening och stark historia som bara är sammanfattad här, men oavsett om man väljer att skaffa en tatuering med mening eller för att man bara tycker den är snygg, så är tatueringar en väldigt uttryckfullt sätt att visa sitt inre på sitt yttre.
 
Är du tatuerad och hur uttrycker det dig?
 
Stay Fabulous!
Mia Jeansson Kinnunen

Åh, så fint skrivet om din mormor och er relation Felicia. Nu sitter jag här och gråter. Du måste verkligen sakna henne.
❤️

Svar: Åh, tack! Aww, hjärtat! Ja, det gör jag verkligen, men det är en tröst att kunna bära på tatueringen som hon älskade och ha henne med mig hela tiden. <3
Felicia Frykman

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress