Modette

23 augusti

23 augusti.

Denna dagen har fått en väldigt känslosam innebörd och drar tillbaka mycket minnen varje år den närmar sig och till sist stundar.

Saknad. Frustration. Sorg. Kärlek. Förtvivlan. Tomhet.

Söndagen 23 augusti 2015 tog min mormor sitt sista tunga andetag efter en tids tuff kamp mot lungcancer. Hon tog sitt sista tunga andetag efter många år med lungsjukdomen KOL, som konsekvens av ännu fler år av rökning. Hon tog sitt sista tunga andetag efter att hon gjort sitt permanenta avtryck i de hjärtan hos oss som befunnit oss i hennes liv.

Marianne Frykman, min mormor, min väninna, min själsfrände, min andra halva, var en människa jag stod ofantligt nära. Vår relation var unik, annorlunda, och inte bara en relation mellan mormor och barnbarn. Hon fanns där som stöttning när livet var tufft, orättvist och svårt. Vi kunde sitta tysta i timmar och njuta av att ha varandra nära eller prata i evigheter utan att knappt låta den andra få en syl i vädret.

Min morfar gick bort i lungcancer -97, när jag var 1.5 år, så det var bara vi två när jag var hos henne. Vårt band blev starkare och starkare för varje år och speciellt när hon flyttade till tvärs över gatan när jag var runt 10 år. Sen sprang jag hem till henne med jämna mellanrum.

Det sista året i livet stred hon kampen mot cancern, behandlingar och allt, och då var jag där nästan varje dag, tog vara på tiden, men även ansvarade för doseringen av hennes medicin i tablettdosetter. Vi byggde upp en stark tillit till varandra och sjukdomstiden var tuff. Den gick upp och ned. Tidsramen var så oviss och varje tillfälle av välmående eller betydelsefulla stunder togs till vara på. En utflykt utanför lägenheten var en milstolpe varje gång, men de blev såklart färre, tills den där dagen då hon sa ”jag tror inte jag klarar natten själv”. Ambulans tillkallades, mormor färdades i patientutrymmet och jag satt tyst i framsätet med föraren. Den resan var surrealistisk, lång fast den var kort och ångestfylld. Då var allt så väldigt på riktigt, men ändå inte.

Vår lilla familj spenderade den sommaren som besökare på sjukhus och korttidsboende. För mig är mycket av den tiden ett suddigt moln, med undantag för de stunder och händelser som smärtade så starkt att de inte går att glömma eller betydde så mycket att jag inte vill glömma.

När mormor somnade in hade jag ro i att jag hade haft möjlighet att säga allt jag ville att hon skulle veta, flera gånger om. Inte alla får den möjligheten.

23 augusti 2018. Tre år efter att mormor tog sitt sista tunga andetag. Tiden tickar vidare, även om man inte själv är redo för den att göra det. Sorgen drog med mig på en känsloresa som jag inte kunde föreställa mig och som fortsätter visa sina destinationer. Tiden läker inte alla sår, den kräver bara att man ska lära sig plåstra om dem.

Det finns dagar då jag bara vill springa över till mormor och lätta på hjärtat, men jag vet att hennes närvaro sträcker sig livet ut för mig, både i hjärtat och symboliskt på min kropp i form av min tatuering. (Se mitt blogginlägg om den här)

Det är okej att må dåligt. Det viktiga är vad man gör för att må bättre.

Så, idag är en dag som är tuff. Det får den vara, men jag lever med vackra minnen av mormor och omringas av kärlek och stöttning hos min familj. Det är jag tacksam för idag och det får mig att må bättre.

Mormor, jag älskar dig. Jag saknar dig. Jag är för alltid ditt lilla hjärta. 

 

 

 
 
 
 
 

 

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress