Modette

'Sköldpaddor hela vägen ner' - Bokrecension
Inlägget innehåller annonslänkar.
 
Hej på er!
 
Här kommer ännu en bokrecension och denna gången om boken 'Sköldpaddor hel vägen ner', skriven av John Green, som också har skrivit succéberättelsen 'Förr eller senare exploderar jag' som sen också blev film.
 
Om du är nyfiken på att själv försvinna in i en bra bok eller köpa nödvändig studentlitteratur för kommande kurser, så har Adlibris massor att välja på, inklusive böckerna jag rekommenderar här på bloggen!
Klicka HÄR för att komma till hemsidan!
 
 
 
'Sköldpaddor hela vägen ner'
 
Sammanfattning:
Aza Holmes blir övertalad av sin kompis Daisy att försöka lösa försvinnandet av multimiljardären Russell Pickett, eftersom Aza är barndomsvän med hans son. Polisens belöningssumma för de som ger hjälp för att hitta den försvunne är 100 000 dollar, men allt förändras när de tar sig in på Russell Picketts lyxiga egendom.
Aza kämpar med tvångstankar och tvångsritualer och de påverkar start hennes vardag och hindrar henne från att kunna leva ett liv utan oro och ångest.
 
Min åsikt:
Något jag blev förvånad över och som jag inte trodde boken skulle beröra så omfattande var Azas egna tvångstankar och oro för att bli smittad av livshotande sjukdomar. Boken i sig är spännande eftersom man får följa hur de försöker hitta svar på var den försvunne personen befinner sig, men man dras till en helt annan del av berättelsen hela tiden när Azas tankar blandas in. Min känsla är att berättelsen handlar mer om Azas kamp med sitt eget sinne och hur hon ifrågasätter sin egen oro, samtidigt som hon kämpar med att få andra att förstå varför hon är som hon är. Det är mer en bok om mental hälsa än en brottsutredning känner jag, vilket jag trodde först, men intressant om man är intresserad av psygologi och ett tydligt exempel på hur det kan vara för någon som lever med liknande mentalt tillstånd. Det gav mig mer insikt i hur det kan vara, vilket säger till mig att den var en del undervisande, en del underhållande!
När jag läste i boken hur titeln relaterar till berättelsen skrattade jag nästan RAKT UT men var tvungen att hålla mig för att jag satt själv på pendeln, och man vill ju ändå verka relativt normal, haha!
 
Mitt betyg:
3 av 5 sköldpaddor
 
Vill du ha en bok som utmanar sinnet, får dig att tänka och sätter hjärnan kan stå emot en, så är detta en bok för dig! Den har en hel del humor också, vilket lättar upp det tyngre ämnet.
 
Stay Fabulous!
 
160 år på jorden!


Här har vi dem: 80-årsjubilarerna, min farfar och farmor (eller fåfå och famo som jag säger) som tillsammans har funnits 160 år på denna jord! På bilden ser ni också deras barn, min pappa och min faster, som tillsammans med mamma fixat årets fest hos mamma och pappa för att fira!

Vi har haft öppet hus, med 50 gäster och en riktigt lyckad fest med mat, dryck och mingel.
Två 80-åringar, äldre än de ser ut, som jag vill hylla och uppskatta!
De är världsbäst!

Love your loved ones!

Stay Fabulous!
23 augusti

23 augusti.

Denna dagen har fått en väldigt känslosam innebörd och drar tillbaka mycket minnen varje år den närmar sig och till sist stundar.

Saknad. Frustration. Sorg. Kärlek. Förtvivlan. Tomhet.

Söndagen 23 augusti 2015 tog min mormor sitt sista tunga andetag efter en tids tuff kamp mot lungcancer. Hon tog sitt sista tunga andetag efter många år med lungsjukdomen KOL, som konsekvens av ännu fler år av rökning. Hon tog sitt sista tunga andetag efter att hon gjort sitt permanenta avtryck i de hjärtan hos oss som befunnit oss i hennes liv.

Marianne Frykman, min mormor, min väninna, min själsfrände, min andra halva, var en människa jag stod ofantligt nära. Vår relation var unik, annorlunda, och inte bara en relation mellan mormor och barnbarn. Hon fanns där som stöttning när livet var tufft, orättvist och svårt. Vi kunde sitta tysta i timmar och njuta av att ha varandra nära eller prata i evigheter utan att knappt låta den andra få en syl i vädret.

Min morfar gick bort i lungcancer -97, när jag var 1.5 år, så det var bara vi två när jag var hos henne. Vårt band blev starkare och starkare för varje år och speciellt när hon flyttade till tvärs över gatan när jag var runt 10 år. Sen sprang jag hem till henne med jämna mellanrum.

Det sista året i livet stred hon kampen mot cancern, behandlingar och allt, och då var jag där nästan varje dag, tog vara på tiden, men även ansvarade för doseringen av hennes medicin i tablettdosetter. Vi byggde upp en stark tillit till varandra och sjukdomstiden var tuff. Den gick upp och ned. Tidsramen var så oviss och varje tillfälle av välmående eller betydelsefulla stunder togs till vara på. En utflykt utanför lägenheten var en milstolpe varje gång, men de blev såklart färre, tills den där dagen då hon sa ”jag tror inte jag klarar natten själv”. Ambulans tillkallades, mormor färdades i patientutrymmet och jag satt tyst i framsätet med föraren. Den resan var surrealistisk, lång fast den var kort och ångestfylld. Då var allt så väldigt på riktigt, men ändå inte.

Vår lilla familj spenderade den sommaren som besökare på sjukhus och korttidsboende. För mig är mycket av den tiden ett suddigt moln, med undantag för de stunder och händelser som smärtade så starkt att de inte går att glömma eller betydde så mycket att jag inte vill glömma.

När mormor somnade in hade jag ro i att jag hade haft möjlighet att säga allt jag ville att hon skulle veta, flera gånger om. Inte alla får den möjligheten.

23 augusti 2018. Tre år efter att mormor tog sitt sista tunga andetag. Tiden tickar vidare, även om man inte själv är redo för den att göra det. Sorgen drog med mig på en känsloresa som jag inte kunde föreställa mig och som fortsätter visa sina destinationer. Tiden läker inte alla sår, den kräver bara att man ska lära sig plåstra om dem.

Det finns dagar då jag bara vill springa över till mormor och lätta på hjärtat, men jag vet att hennes närvaro sträcker sig livet ut för mig, både i hjärtat och symboliskt på min kropp i form av min tatuering. (Se mitt blogginlägg om den här)

Det är okej att må dåligt. Det viktiga är vad man gör för att må bättre.

Så, idag är en dag som är tuff. Det får den vara, men jag lever med vackra minnen av mormor och omringas av kärlek och stöttning hos min familj. Det är jag tacksam för idag och det får mig att må bättre.

Mormor, jag älskar dig. Jag saknar dig. Jag är för alltid ditt lilla hjärta.